I princip har vi hållit den här traditionen vid liv i ett kvarts sekel nu. Med något undantag. Alltså att redaktionen för russin.nu röstar fram årets bästa filmer – som så många andra också plägar göra kring årsskiftet. Ibland är resultatet väldigt splittrat, men oftast råder någon form av konsensus kring att en film bör framhållas i sammanhanget. Och för anno 2025 är den filmen ”One Battle After Another” i regi av Paul Thomas Anderson (tidigare känd för bland annat ”Magnolia”, ”Boogie Nights” och ”There Will Be Blood”). Leonardo DiCaprio huserar i huvudrollen som en före detta upprorsmakare vars nya identitet röjs och skapar en aning oordning i de rutiner han försökt bygga upp med sin dotter under ett antal år. Vad annat landade på listan? Ja, resten finns alltså på russin. Några TV-serier nämns även i förbifarten. Och fler sådana värda att prisa från året som just lämnat oss kommer här inom förhoppningsvis ganska kort…
Film
2000-talets mest minnesvärda filmer? Pågående projekt på parallellblogg…
Alla andra gör det. Eller åtminstone ganska många. Passar på att under anno 2025 AD sammanställa listor med de 25 bästa av någonting från ett personligt perspektiv. Varför inte? Själv började jag under sensommaren sjösätta mitt eget våghalsiga projekt att välja ut just 25 filmer från innevarande millennium att packa ner på väg till en öde ö, bastant betongbunker eller något annat sammanhang där urvalet är begränsat när krisen kommer. Ungefär. Egentligen ett hopplöst företag, men det tvingar en att tänka till. Så, hittills har jag publicerat fyra kortrecensioner på min engelskspråkiga parallellblogg Cast Against Hype. Tyska världskrigsdramat ”Sophie Scholl”, svensk-franska musikalkomedin ”Sound of Noise”, amerikanska murveldramat ”Spotlight” och brittiska politiska globetrotterthrillern ”The Constant Gardener”. Fler fängslande filmer är tänkta att följa under hösten och vintern. Om planen håller…
…och just det, en förklarande introduktion till hela projektet finns även tillgänglig för mer detaljerade tankar kring syftet.
För övrigt finns även en bunt relativt nyligen publicerade recensioner på russin.nu. Bland annat av TV-serierna ”Hostage”, ”Dept. Q” och ”El Eternauta”. Samtliga tre visas av Netflix.
Bästa filmer 2024 enligt russin.nu
Jo. Nu är det gjort igen. Vid årets slut ska allting kulturellt av vikt sammanfattas och guldkornen grävas fram ur den generella myllan bland det magnifika, det mediokra och det misslyckade. Så även för redaktionen på russin.nu. Förra året släpptes ett antal filmer av varierande kaliber världen över. Av dessa som hade svensk premiär från januari 2024 och fram till slutandningen av ett år då världen genomsyrades av allvarliga konflikter men troligen även slog rekord i antalet politiska val, mer eller mindre demokratiska sådana, har vi nu rankat våra favoriter och slagit samman dem till en lista, samt levererat individuella favoriter. Hann vi se allt? Nej. För egen del är det flera möjliga storverk från framförallt senhösten som jag fortfarande ser fram emot att ta del av, snart… I alla händelser, resultatet av våra filmiska forskningsinsatser finns nu alltså publicerat på russin.nu. Och, spoiler alert, ovanstående trailer är inte där av en slump.
Statskupper och spektakulära sandormar i andra delen av ”Dune”
Till slut blev det av. Nu har även jag sett och recenserat ”Dune: Part Two” via en Bluray som är ett hyggligt substitut för en upplevelse som nog ändå borde ha tilldragit sig på en biograf. Det var samma sak förra gången, när första ”Dune” släpptes i regi av franskkanadensaren Denis Villeneuve. Av någon anledning såg jag även den i ett mindre format än det mest idealiska. Men sevärde finns absolut, oavsett visuell distributionsform. Mer detaljer om filmen finns i min nyligen publicerade utvärdering på russin.nu.
Hur bra är de Oscar-nominerade filmerna i år?
Nu är det dags igen. I morgon söndag, eller svensk tid natten mot måndag. TV4 ska ta hand om sändningen här och tydligen börjar det tidigare än vanligt. Det varierar år från år om jag själv stannar uppe för att se galan direkt, men den här gången planerar jag att göra det. Inte minst för att utbudet faktiskt är, enkelt uttryckt, ganska lovande. Många tippar ”Oppenheimer” som vinnare i flera kategorier, bland annat som bästa film överhuvudtaget. Och jag lutar kanske åt det hållet också, med alla parametrar i åtanke. Men konkurrensen är hyfsad. På senare tid har jag själv recenserat ”Killers of the Flower Moon”, ”Poor Things”, ”The Holdovers” och nu senast ”American Fiction” på russin.nu. Samtliga är nominerade i just kategorin bästa film, även i varierande grad i skådespelarklasserna och andra avseenden. Mina största kunskapsluckor gäller tre filmer som har chansen på några av de mest prestigefyllda priserna; ”Past Lives”, ”The Zone of Interest” och franska ”Fritt fall”. Dessa har jag än så länge inte sett. En svensk sägs ha distinkt pokalpotential: Ludwig Göransson för musiken till ”Oppenheimer”. Kommer Christopher Nolans senaste storverk att ta storslam? Och betyder det i så fall att färgstarka fyrverkerier som ”Poor Things” och ”Barbie” eller en smygande satirsuccé som ”American Fiction” lämnar lokalen tomhänta? Och vad väntar den ambitiösa men lite ansträngda musikgenibiografin ”Maestro” som många menar verkligen ber om att belönas på alla sätt, men kanske riskerar att rasa ner mellan stolarna i orkesterdiket? Jag såg den sistnämnda på Netflix kring nyår, men har inte lyckats samla ihop mig till en sammanhängande recension. Detsamma gäller spanska ”Snöns brödraskap” om rugbylaget som kraschade i Anderna för cirka ett halvsekel sedan. Det är dock en rejält fängslande film som förtjänar erkännande och möjligen kan prisas som bästa internationella film. Faktiskt kan det bli spännande i flera avdelningar natten mot måndag. Eventuellt orkar jag leverera en uppföljning efter det…
Samtliga nominerade i årets Oscar-race kan kartläggas bland annat via SVT.
2023 års bästa filmer enligt russin.nu
Det finns många traditioner här i världen. Bland andra att redaktionen för russin.nu presenterar våra val av bästa filmer från det senaste året. Traditionen har hållit i sig nästan konstant (med något undantag där vi tydligen inte fick till det) i över 20 år. Nu är sammanställningen för 2023 här och visar som vanligt på viss variation skribenterna emellan, men också några gemensamma nämnare som gör att det ändå går att sätta ihop något liknande en samlad lista. Själv har jag inte sett absolut allt som jag hade planerat, men de viktigaste luckorna får åtgärdas retroaktivt så småningom. På russin finns i alla fall den aktuella rangordningen just nu. I övrigt försöker jag få ordning på vilka album (alltså musikaliska verk) som borde framhävas från samma år. Fortsättning följer…
Några rader om en 20-årig julfilmskanskeklassiker – just det, ”Love Actually”.
Den tiden på året igen. Och ja – det är fortfarande juletider i princip till 6 januari. Diskussionerna kan splittra familjer och vänkretsar; vilka är de verkliga julfilmsklassikerna? ”It’s a Wonderful Life”! Har alla sett den? ”Tomten är far till alla barnen” – eeehh… ”Die Hard”? Tja, varför inte? Men ingen debatt i sammanhanget förefaller lika infekterad som den kring ”Love Actually”. Varje TV-kanal med självaktning eller utan tycks ha mandat att klämma in den på repertoaren i slutet av december varje år. Starka känslor vädras för och emot. Romantisk eller antiromantisk? Progressiv eller konservativ? Glädjespridare eller glädjedödare? I höst fyllde filmen ifråga 20 år. Våren 2003 hade USA och Storbritannien med stöd av ytterligare några länder invaderat Irak och störtat Saddam Hussein, med långsiktiga konsekvenser som ingen riktigt hade klart för sig. Men vad har det för betydelse i det här sammanhanget? Jo, ”Love Actually” borde faktiskt vara en av de första större filmproduktioner där det temat implicit smögs in i handlingen, mitt i vad som annars främst ska föreställa just en typ av romantisk komedi. Med inslag av tragedi. Kärlek som finns och förloras. Men den där politiska undertexten framstår två decennier senare som en aning anmärkningsvärd. Då verkade de referenserna uppenbara för många av oss på jorden, men för en yngre publik (där filmen också verkar ha slagit an på många håll) kan det inte vara lika självklart.
Själv gillar jag större delen av filmen trots en del frågetecken som framkommer i recensionen jag publicerade på russin.nu något halvår efter världspremiären. Uppenbarligen tog filmen tid på sig att nå trakterna kring ekvatorn, närmare bestämt Ecuador där jag börjat projektjobba hösten 2003 och vistades under några år framåt. Har den här ensemblefilmen som ståtar med i runda svängar hälften av alla existerande brittiska skådespelare (Hugh Grant, Emma Thompson, Bill Nighy, Colin Firth, Keira Knightley med flera) samt ett antal utsocknes aktörer, vuxit eller vissnat sedan sin tillkomst? Döm själva! Fast det gör ni ju redan, eller hur?
Okänd revolution oväntad filmframgång i höst
Det var inte givet att den skulle visas på svenska biografer, men till slut blev det så. Temat i ”Jesus Revolution” har de flesta svenskar ingen starkare koppling till, eller? Själv skrev jag i alla fall ihop en recension av filmen för en tid sedan. Fullkomlig film? Nej, den har sina skavanker – men är sevärd. Se russin.nu för mer genomgripande resonemang kring filmens styrkor och svagheter och vilken publik den kan tänkas tilltala i dag. Frågan är när ett eventuellt svenskt DVD/Bluray-släpp kan vara aktuellt? Det borde finnas en marknad för det också.
Årets bästa filmer 2021 enligt russin.nu
Man ska väl göra det när alla andra redan gjort det, eller? December brukar vara bokföringstider även i kulturbedömningsvärlden och nu är vi redan en bit in i januari. Kring årsskiftet släppte vi från redaktionen på russin.nu vår sammanfattning av filmåret som gick, med personliga favoriter från medarbetarna. Inklusive de vanliga reservationerna rörande allt som vi inte sett av av allt som går att se – och så vidare. Är James Bond omnämnd i sammanhanget? Ja. Nyversionen av ”Dune” likaså? Jo. Liksom en del andra verk i olika genrer från det nyligen avslutade året 2021. Höjdpunkter som lanserast på bioduken eller via strömningsplattformar, med flera forum. Själv försöker jag också på lediga stunder sammanställa något personligt om musikåret 2021. Vilket har tagit sin tid, inte på grund av bristande stoff att välja bland, utan snarare tvärtom. Fortsättning följer…
Inte mycket dötid i Daniel Craigs avsked från 007
Efter många om och men, förseningar på grund av en viss pandemi med mera… I höst har äntligen den senaste (och för stjärnan Daniel Craig den sista) James Bond-filmen ”No Time to Die” haft sin världspremiär. Till slut har jag själv sett – och recenserat den. Kontentan: cirkeln sluts i vissa avseenden i ett äventyr som är både typiskt för konceptet – och inte. Sevärt? Givetvis, om genren och just James Bond intresserar dig överhuvudtaget. Fler detaljer och synpunkter, men inga alltför spektakulära spoilers finns i recensionen på russin.nu.
Fair Slave Trade 