Uppvärmningen är klar. Här är de tio album jag efter plågsamt utdraget övervägande rankar högst från 2024. Inte enkelt, men någonstans är det de här jag tillbringat mest och framför allt mest upplyftande tid med. I princip i den ordning jag graderar dem, just nu…
- Jon Anderson & The Band Geeks ”True”
Närmare 80 år gammal eller över. Jag är inte riktigt säker. Men energin den redan i sin livstid legendariske före detta Yes-maestron utstrålar; livsglädjen och idérikedomen i sällskap med ett gäng nya lekkamrater är så påtaglig och så övervinnande. En typ av livselixir i ljudform som är nästan sorgligt välbehövlig i dag.
2. Barock Project ”Time Voyager”
Jo, de har förekommit här förut i de här spalterna. Högt placerade på mina albumlistor och dylikt. Den italienska kombon som ibland samarbetar med andra, men alltid bygger upp ett genomgående spännande sound med dramatisk känsla och episka kompositioner, omväxlande med mer lättfångade närmast hitmässiga nummer. Ja, en resa värd namnet. Igen.
3. MEER ”Wheels Within Wheels”
…och ljuset kom från väster. I det här fallet Norge. Inte första gången landet utmärker sig i det vi kan kalla artrocksammanhang men sinsemellan har de konstellationerna våldsamt varierande karaktär. Var ska man placera MEER? Nästan som ett kollektiv med ett gäng ambitiösa musikanter som bygger upp sitt eget rika, dynamiska och melodiska musiklandskap.
4. Frost* ”Life in the Wires”
Bandet som inte är ett band. Obefintlig regelbundenhet. Sidoprojekt som kläms in mellan andra uppdrag ungefär och har gjort så i tjugotalet år. Typ. Och det är fortfarande lika välkommet varje gång de gör något ihop. Senaste släppet hamnade högst upp i det här sammanhanget 2021. Ljudbilden, som är så kliniskt ren och samtidigt spetsig. Kompositionerna som kan pågå i en kvart eller fem minuter. Stämningen som byggs upp. De underliggande röda trådarna, stråken av ständig melankoli och det storslaget suggestiva.
5. Neal Morse ”The Restoration – Joseph, Pt. Two”
I fjol påbörjade han sitt senaste epos om den möjligen bekanta figuren Josef i Gamla testamentet, grabben som retade upp sina elva bröder till den grad att de kastade ner honom i en brunn och sedan sålde honom som slav till Egypten. Så långt i storyn hade vi väl hunnit ungefär i slutet av förra albumet, medan uppföljaren tar vid i just Egypten och de äventyr som tilldrar sig där. Andra halvan av det som visat sig vara ett tudelad berättelse är ännu bättre. Kanske just för att den leder fram till ett uppsluppet klimax via prövningarna i det nya landet, vägen till en oanad triumf och försoningen med familjen. Ingen annan kommer riktigt på tanken att göra sådana här saker längre, och frågan är vem som skulle kunna göra det bättre?
6. Steve Hackett ”The Circus and the Nightwhale”
Omöjlig att gå förbi. Av alla gamla medlemmar i Genesis är det väl Steve Hackett, gitarristen som lämnade bandet i slutet av 1970-talet som varit mest frekvent produktiv och inte syns slå av på takten ännu. Han håller formen och landar nästan alltid i någonting med ett med en igenkännbar röd tråd, men här är det uttalat tematiskt. Lagom omstörtande, definitivt uppslukande och ett exempel på en artist som egentligen inte förnyar sig på ett revolutionerande sätt, men inte heller behöver göra det. Resultaten är intagande nog ändå.
7. Neal Morse & The Resonance ”No Hill For a Climber”
Vad gör man när man har tid över, nya uppslag och lust att samarbeta med yngre förmågor i grannskapet? Tja, släpper sitt andra album för året och är lika episk och utsvävande som vanligt. Viss ackumulerad bekantskap kan krävas med albumet som kom sent på hösten innan det verkligen öppnar sig. Men då…
8. Ou ”II: Frailty”
Kort namn, borde vara enkelt att lära sig. Musiken är svårare att fånga in med några få ord. Baserade i Beijing med tre kineser och en amerikan bakom kaggarna. Intensivt, vibrerande och nervigt. Får en specifik karaktär just av att sångerskan sjunger på kinesiska. Ett album är en hisnande utflykt. Du kan behöva ta några gånger för att omfamnas av den. Inte för alla. Men fasligt fascinerande om du väl hittar in.
9. Loney Dear ”All Things Go”
Vår egen svenske Emil som har sin stabila kultstatus och trogna följarskara sedan flera år, fortsätter demonstrera den där minimalismen som trycker på och tränger igenom bruset, även för en maximalist som jag. Det är helt enkelt svåremotståndligt i sin nedtonade men skarpa närvarokänsla och den tydliga viljan att säga något viktigt om livet.
10. CeCe Winans ”More Than This”
Uppenbarligen det album jag lyssnat mest på i år sammantaget, enligt en specifik strömningstjänst. Kanske är det framförallt ett par av spåren som jag återkommit till gång på gång på gång. Men helheten är verkligen bra som modern gospel med crossover-kvaliteter och en genuint rättfärdiggjord gospeldrottning med decennier av erfarenhet vid mikrofonen – klass rakt över hela linjen.
…och här är motsvarande sammanställning från förra året.
Fair Slave Trade 