Slutanförande om fotbolls-EM 2021. Till slut.

Straffsparkar har varit en grundbult i fotbollen sedan samlarstenåldern, i princip. Här är det Polen som bränner en mot Argentina under fotbolls-VM 1978. Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fillol_penal_deyna.jpg

Målvakten, signore Donnarumma, turneringens mest hyllade,  är lurad åt fel håll. Straffen placeras i motsatt hörn – tyvärr i stolpen och ut. Två decimeter längre åt höger och finalen kunde ha varit nära ett avgörande, åtminstone med ett starkt psykologiskt övertag för laget som aldrig vinner några titlar, men denna sommar kom närmare än på ett halvsekel. Marcus Rashford brukar vara säkerheten själv vid straffpunkten, åtminstone i klubblaget där han i regel har flitigt med speltid. Ja, jag utgår från att alla vet vilket legendariskt klubblag det handlar om (Man U, OK?). Jag har alltid varit skeptisk mot taktiken att slänga in så kallade straffspecialister alldeles i dödsryckningarna av en förlängning. Det är som att säga: ‘Det här är ditt jobb idag, grabben (eller tjejen) – ditt enda jobb. Se till att göra det, OK?’ Ibland lyckas tilltaget och engelske förbundskaptenen Gareth Southgate har väl i efterhand erkänt att det var en gambling att sätta in tre så unga spelare med begränsad speltid just där och då i det pressade läge som ett straffavgörande innebär. Även om de sett mest övertygande ut på träningarna från elva meter. Träning är träning – en final är en final. Southgate har gjort mer för Englands vitskrudade gossar än någon företrädare på flera decennier, men tyvärr brast något i den akuta analysen här, tror jag. Att straffsumpare sedan attackeras bortom all reson av osaliga element på nätet har blivit en baksida av kommunikationsrevolutionen som tycks oundviklig. Till att börja med: Straffläggningar går ut på att någon måste misslyckas. Annars tar de aldrig slut. Det är liksom en integral del av den (åtminstone i teorin) softare socialdarwinism som sport på elitnivå innebär. Ska det vara så svårt att förstå, eh

Kanske det sjukaste och mest oansvariga EM-slutspelet någonsin. Det mest osannolika, ett som inte liknar något annat av flera orsaker som ni alla redan känner till. Samtidigt slående händelserikt och hälsofrämjande. I varje fall för själen. Hur det kommer att påverka folkhälsan i Europa under de kommande månaderna är något som säkert kommer att analyseras och redan till viss del görs, specifikt i förhållande till hur det påverkat pandemin och eventuellt ökat fallen av en liten åkomma kallad covid-19

Några har noterat att samtliga fyra semifinallag har haft fördelar av flera hemmamatcher från gruppspelet och framåt. Jo, det vore kanske onaturligt om inte det hade spelat in. Inte minst England har säkert tjänat på det. Deras avgörande straffspark i förlängningen mot Danmark var givetvis väldigt tveksamt dömd. Väldigt. Ändå, med tanke på deras sammantagna insatser och dominansen även mot danskarna kan du inte kalla det oförtjänt att de tog finalplatsen.

Chocköppning i finalen mot italienarna med tusentals fans på hemmaplan i ryggen. Luke Shaw slår till – av alla människor. Jo, som Manchester United-supporter har jag inget emot att han gör det. Om det sker mot något annat lag än Sverige. Före finalen hade jag annars, för ovanlighetens skull, lutat mer åt Italien som personliga favoriter. Inte minst för att de överraskat med sin positiva inställning och kreativa form av det vackra spelet. Semifinalen mot Spanien kändes någonstans då som en moralisk final. Men även efter en sådan ska finalen överlevas också. Inget lag har kunnat glida igenom turneringen. Så är det sällan heller. Alla har sina formsvackor på vägen och det gäller att ha dem på rätt ställe. Säg, en eventuellt betydelselös sista match i gruppspelet (vilket få lag kan kosta på sig). Eller att kämpa sig igenom en åttondelsfinal när man har sin dittills sämsta dag som italienarna gjorde. England saggade kanske som mest under semifinalen. Italienarna hämtar sig efter engelsmännens inledande chocktaktik och uppvisar efterhand ett generellt bollinnehav på närmast spansk nivå utan att få till de riktiga dunderchanserna. Men visst är det snyggt. När gli azzurri-kvitteringen till slut kommer i 67:e minuten efter en tilltrasslad situation kan väl ingen (utom engelsmän) hävda att det är orättvist. Markant övertag på alla fronter, men de tappar rytmen sista tio minuterna efter skadan på Chiesa. Ändå, hemmalaget bör vara mest tacksam för att det gick till förlängning ännu en gång i detta mästerskap.

Scenförändring igen efter ordinarie tid. Hemmanationen verkar mer intresserad av att spela och försöka avgöra än än senaste timmen innan dess. Och det är väl så vi vill ha en final? Två lag med sällsynt spelskickliga deltagare där båda lagen dessutom spelar på gränsen för det tillåtna i en match där domaren släpper igenom mycket som i tidigare matcher skulle ha renderat frisparkar. Ändå en bunt gula kort utdelade. Med andra ord: ganska tufft på plan.

Straffar är ett rafflande sätt att avgöra på, men kanske inte det jag helst ser just i en final. Och för just den här utskjutningen måste man ställa några frågor (som jag och flera andra redan varit inne på). Exemspelvis; var det rätt att skicka fram 19-åring på den sista straffen? Några av de mer rutinerade spelarna borde nog ha klivit fram och varit beredda att ta smällen. Inte för att italienarnas utvalda skarprättare var klockrena heller – det blev en knapp straffseger. Jo, det hade väl varit välkommet för England att äntligen vinna något. Men sett över 120 minuter (och turneringen som helhet) var Italien aningen bättre. Sorry

Marginalnotering: David Beckham i publiken hälsar på Tom Cruise. Eller Tom Hanks, som TV4:s expertvittne Hasse Backe kallar honom.

För övrigt: ett annat fotbollsmästerskap har parallellt pågått i Sydamerika med Argentina som slutsegrare. Har tyvärr inte haft möjlighet att se mycket av det. Mer obegripligt är väl att det finns folk som orkar engagera sig i ett NHL-slutspel mitt i sommaren. Jo, den transatlantiska hockeyligan avslutades också nyligen, ryktas det. Hockey? I juli? Oavsett omständigheterna, ett mindre helgerån.

Som min fru konstaterar: just nu regerar italienare allting. De tog Eurovision Song Contest, de tog EM. Och något halvt dygn tidigare hade Argentina alltså tagit hem sydamerikanska mästerskapet. Ni vet väl hur det är med argentinare? De är egentligen italienare som flyttat till Sydamerika.

Existentiella bonusfrågor: Vilka är det mest synd om? Välbekanta skådespelare som förekommer så frekvent i reklam för spelbolag att de riskerar bli mer förknippade med detta än något annat de gjort? Eller före detta profilerade programledare som tillåts dyka upp någon minut mellan varven från en studio som tycks tillhöra ett annat spelbolag med avtal hos berörd kanal? Jo, alla behöver vi betala räkningarna på något sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.