Alltid sist med det senaste: Hur perfekt är ”Parasit”?

Till slut har jag sett den. Och recenserat. Kring årsskiftet och inte minst i anslutning till Oscar-galan var sydkoreanska socialkommentarthrillern ”Parasit” hett stoff. Och det finns anledningar till det. Läs mer på russin.nu. Där har jag också aningen senkommet skrivit ner några rader om franska relationsdramat ”Porträtt av en kvinna i brand” och ”Terminator: Dark Fate”.

Och i avsaknad av rejäla recensioner på musikområdet vill jag åtminstone framhålla en bunt album i olika genrer som släppts i vår, finns att strömma via Spotify (och säkert inte bara där) och kan rekommenderas: ”Rise Radiant” med Caligula’s Horse, ”There is No Year” av Algiers, Natalia Lafourcades folkloristiska ”Un canto por México, Vol. 1”, comebackskivan ”Eupnea” från Pure Reason Revolution, ”Prehensile Tales” med Pattern-Seeking Animals, Louise Patricia Crane ”Deep Blue” och senaste ljudäventyret med de egensinniga bröderna i Sparks; ”A Steady Drip, Drip, Drip”. Till att börja med… Och i väntan på mer genomarbetade genomgångar som kanske, eller kanske inte, kommer senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.